Uppgiftsspecifik träning ger bäst effekt vid DCD — men motorik är mer än rörelser

För en tid sedan fick jag förfrågan från Journal of Physiotherapy om att skriva en kommentar till en ny systematisk översikt om motorisk träning för barn med Developmental Coordination Disorder (DCD). Det var ju inte så svårt att säga ja till, intervention och DCD är jag ju liiiite nördigt intresserad av 😊

Vad visade 32 studier på 1265 barn?

Gao et al. publicerade 2025 en systematisk översikt och meta-analys i Sports Medicine - Open, baserad på 32 randomiserade kontrollerade studier med totalt 1265 barn med DCD. Resultaten är tydliga: motoriska interventioner förbättrade motoriska färdigheter signifikant (Hedges' g = 1,00).

Deras studie visade, och bekräftade tidigare forskning, att uppgiftsspecifik träning, att öva på konkreta aktiviteter, hade störst effekt på motorik, balans och aktivitetsnivå. Och när uppgiftsspecifik träning kombinerades med träning av underliggande funktioner som balans eller styrka, verkade effekten bli ännu större (g = 1,53).

Varför fungerar uppgiftsspecifik träning?

Det som blir tydlig för mig, och något jag lyfter i min kommentar, är att det man tränar på blir man bra på. Men det är avgörande att aktiviteten också är viktig för barnet, när det finns ett tydligt mål och barnet är motiverat, då sker lärande på riktigt.

Hjärnan organiserar sig kring mål, inte kring rörelsemönster. Rörelserna är till för att nå målet. Hjärnan älskar att lösa problem, och när den försöker lösa dessa (med hjälp av kroppens rörelser), kalibreras både problemlösningen och utförandet kontinuerligt. Detta är också kärnan i de 5 M:en — Motorik, Mål, Motivation, Mängd och Miljö.

Därför är det så viktigt att barnet får vara med och välja aktiviteter som är meningsfulla för just barnet. För när träningen utgår från barnets egna mål och drivs av genuin motivation skapar vi de bästa förutsättningarna för lärande och utveckling.

Varför är delaktighet och psykosociala faktorer svårare att påverka?

Resultaten från Gao et al. visar att det är svårare att påverka delaktighet och psykosociala faktorer. Men är det så konstigt?

Delaktighet är komplext. Det formas inte bara av motoriska färdigheter, utan också av familjens vardag och prioriteringar, miljön, omgivningens stöd, möjligheter att delta och vad som är viktigt och meningsfullt för barnet självt.

Frånvaron av effekt kan spegla att delaktighet kräver mer än träning av barnet. Vi kanske lägger mycket tid på att främja aktiviteten, att barnet klarar rörelsen, men det kanske finns andra hinder? Hur ser miljön ut? Vilken kunskap och vilka hållningar finns hos dem som omger barnet? Delaktighet är kanske en systemfråga, inte bara en individfråga. Det kan också bero på att uppföljningstiderna var relativt korta, vilket gör det svårt att fånga förändringar som kanske sker lite längre fram.

Vi har tidigare visat att vuxna som hade motoriska svårigheter i barndomen i hög grad tillskriver sin framgång föräldrarnas stöd och uppmuntran att delta i och prova nya aktiviteter. Det antyder att delaktighet och psykosocialt välbefinnande kräver ett bredare kontextuellt stöd för att utvecklas, och att behandlingsperioden i sig kanske inte räcker.

Därför tror jag att det kan vara både värdefullt och nödvändigt att utbilda föräldrar i principerna för uppgiftsspecifik träning. Inte för att ersätta våra insatser, utan för att förlänga effekterna av dem, bortom behandlingsrummet och in i vardagen.

Vad spelar roll i praktiken?

Som terapeuter behöver vi därför fråga oss: Vad är viktigt för just det här barnet och den här familjen? Och hur kan vi skapa de bästa förutsättningarna för lärande och utveckling?

För motorik är så mycket mer än rörelser. Det är barnets redskap för att utforska världen, leka, lära och vara delaktigt.

Kine 🌱

---

Kine Johansen är leg. fysioterapeut med specialistkompetens inom pediatrik och forskare. Hennes forskning rör barns motoriska utveckling, tidig upptäckt av motoriska svårigheter, tidiga insatser, cerebral pares och developmental coordination disorder (DCD). Hon utbildar fysioterapeuter och BVC-personal i att omsätta forskning i klinisk praktik.