Är bedömning att hitta fel?

Ett barn som undersöks när det ligger på mage.

Förra veckan hade jag en frågestund med deltagarna i min kurs om undersökning av spädbarns motorik. Då kom vi in på hur motoriska bedömningar ibland kan väcka frågor och oro, både hos professionen och kring hur det kan upplevas av föräldrar.

Det väckte många tankar hos mig.

För idag vet vi att:

• tidiga insatser är avgörande för barn med motoriska svårigheter

• motorik ofta är ett av de första områden där utvecklingssvårigheter visar sig

• standardiserade metoder ökar sannolikheten att upptäcka barn i tid

• föräldrar vill veta när något avviker, och de vill veta i tid

Så varför är vi fortfarande så rädda för att bedöma? Kanske handlar det också om vad vi lägger i ordet bedömning.

För många låter det kanske som att vi letar fel eller försöker sätta diagnoser på små barn. Men att bedöma handlar egentligen om något mycket mer grundläggande: att observera, förstå och följa barnets utveckling.

Att se hur barnet använder sin kropp, hur det samspelar med omgivningen, vilka styrkor barnet har och om det finns signaler som behöver följas upp eller stöttas vidare.

Precis som vid annan professionell bedömning handlar det inte om att skapa problem, utan om att förstå behov.

För sanningen är att vi redan bedömer hela tiden. Vi bedömer om:

• ett barn verkar följa sin utveckling

• något känns typiskt eller avvikande

• vi ska följa upp eller remittera

• vi ska lugna eller avvakta

Så frågan är alltså inte om vi ska bedöma. Frågan är hur.

Och kanske också: hur trygga vi känner oss i det vi ser.

Alla professionella känner igen känslan av att ”något inte riktigt stämmer” – men att sätta ord på vad vi ser, hur vi ska dokumentera det eller hur vi ska prata med föräldrar om det kan vara svårt.

Kanske är det just där osäkerheten uppstår?

Inte i viljan att hjälpa barnet, utan i rädslan att säga fel, skapa oro, inte veta vad nästa steg är eller missa något viktigt.

Det är mänskligt. Men det är också precis därför vi behöver kunskap, struktur och språk för det vi observerar.

Föräldrar vill inte bli avfärdade.

De vill bli tagna på allvar.

I vår forskning beskrev flera föräldrar hur de känt oro länge innan någon agerade. Många hade fått höra att: “Vi väntar och ser, barn utvecklas olika.”

Och det är sant. Barn utvecklas olika.

Men det får inte bli ett sätt att sluta titta.

Motorik är dessutom så mycket mer än rörelser.

Det är barnets sätt att utforska världen.

Att leka.

Att lära.

Att samspela.

Att bli självständigt.

Motoriken är barnets redskap.

Motoriken kan därför vara en viktig väg in till tidig upptäckt och stöd.

Därför blir det svårt för mig när motoriska bedömningar beskrivs som något som riskerar att “oroa”.

Att undersöka och bedöma barns utveckling är inte att skapa problem. Det är att ta barns utveckling på allvar.

Att uppmärksamma svårigheter tidigt handlar inte om att leta fel hos barnet, utan om att skapa bättre möjligheter att förstå barnet, stötta och hjälpa i tid.

När du går till en fysioterapeut för ländryggssmärta undersöker man inte bara ländryggen. Man försöker förstå helheten, hitta orsaker, se vad som fungerar väl, vilka svårigheter som finns och vilka insatser som kan hjälpa.

Varför skulle barns motoriska utveckling vara mindre värd att förstå?

På samma sätt är en motorisk bedömning egentligen en funktionell undersökning – precis som funktionella tester av andra delar av kroppen.

Dessutom vet vi att bedömningar med standardiserade metoder:

• ökar patientsäkerheten

• förbättrar tillförlitligheten i bedömningar

• minskar variation mellan undersökare

• stärker kommunikationen med föräldrar

• hjälper oss identifiera barn med lindrigare svårigheter

• ger stöd för kliniska beslut

Samtidigt visar en nationell kartläggning från 2023 att många regioner inom barnhälsovården efterfrågar bättre och tidigare metoder för att bedöma motorisk utveckling och stödja tidig identifiering.

Det handlar alltså inte bara om enskilda professionellas trygghet eller erfarenhet. Det är också en professionsfråga.

Och kanske är det just där vi behöver börja.

Inte med mindre bedömning.

Utan med bättre förutsättningar att bedöma.

Mer kunskap.

Mer trygghet.

Mer struktur.

Mer stöd i hur vi observerar, tolkar och pratar med föräldrar om det vi ser.

För jag tror inte lösningen är att titta mindre. Jag tror lösningen är att bli bättre på att se, förstå och prata om det vi ser 💛

Kine 🌸

PS. Idag är det 9 år sedan jag disputerade och jag känner mig fortfarande lika engagerad 😊 Det här är också en stor anledning till att jag utbildar om spädbarns motoriska utveckling, hur vi kan förstå den och hur vi kan ge tidiga insatser.

I höst erbjuder jag till exempel kursen “Motorik på BVC – varför och hur”, där deltagarna får lära sig vad motorik är, hur man kan observera och förstå barns motoriska utveckling, när man behöver reagera och vad man kan göra vidare.

Vill du läsa mer?

• “Now I use words like asymmetry and unstable” – om BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att använda SOMP-I vid bedömning av spädbarns motorik

• Min avhandling om spädbarns motoriska utveckling och användningen av SOMP-I inom barnhälsovården

• Hur kan vi identifiera barn med motoriska svårigheter tidigt?

• Om föräldrars erfarenheter av motorisk uppföljning inom barnhälsovården

• Till dig som jobbar på BVC – det här vill jag säga idag